Jag har fått ångest över att så många tycks tänka att mina föräldrar inte brydde sig eller hjälpte mig med min ätstörning.
De hade inte en chans att veta eller förstå hur det låg till.
Min pappa är född 1921. Han har krigat i de sovjetiska och finska skogarna både under andra världskriget och fortsättningskriget.
Min mamma var 1 år gammal när andra världskriget bröt ut 1939.
De har båda levt på en tid då man gjorde vad som helst för att få mat och uppskattade varje munsbit. Ätstörningar existerade inte i mina föräldrars värld när de växte upp.
Jag började banta 1984, när jag var 14 år. Min pappa var då 63 och mamma 46.
Jag flyttade bort hemifrån 1988.
Under de 3 1/2 åren jag bodde med mina föräldrar och hade en blandning av anorexi och ortorexi, pratades det så gott som ingenting om ätstörningar i media.
Mina föräldrar jobbade på Svenska Teatern 6 dagar i veckan både kl 11-15 och hela kvällarna (föreställningar). Jag hade violinlektioner på eftermiddagarna.
Min mamma brukade fråga mig “Äter du ordentligt?” “Har du säkert ätit i skolan idag?” “Har du inte blivit lite för mager?”.
Jag ljög alltid för henne. “Klart att jag har ätit”, fräste jag.
När mamma och pappa inte var hemma sprang jag hundra gånger upp och ner i trapporna mellan våningarna i radhuset. Jag sprang en timme utomhus och sedan satte jag mig på konditionscykeln och fortsatte träna 90 minuter till.
Min mamma misstänkte att något var fel, men eftersom man inte hade den kunskapen om ätstörningar som man har idag, var det omöjligt att fantisera fram att det kunde vara frågan om en sjukdom.
Det stämmer att jag hörde att min pappa frågade mamma ifall jag inte började bli rite rund när jag var 11 och mamma svarade med att skälla på honom och säga att han inte fick säga så för att jag kunde höra det. De visste inte att jag hörde diskussionen.
Jag började då fundera på ifall jag var tjock, men denna händelse var absolut inte orsaken till att jag blev sjuk!
Det var många saker som fick mig att vilja ta kontroll över mitt liv. Framförallt min stränga violinlärare och rädslan för att förlora min mamma, eftersom hon var beroende av sömntabletter och alkohol.
Det är förresten extremt svårt att inte nämna vikt/kroppsform när man pratar om sina barn. Jag, som vet hur de där välmenade kommentarerna kan sätta sig, har också på senaste tiden kommenterat att Olivia äntligen fått lite hull. Jag menar ju bara väl, men tänk hur fel det kunde låta i Olivias öron om några år…
Efter att jag flyttat hemifrån, har jag bott på 6 eller 7 adresser i Finland, på 3 adresser i Los Angeles, på 2 adresser i London och 5 adresser i Sverige.
Jag har flackat runt och hållit mitt privatliv väldigt hemligt, även för mina föräldrar. Folk tror att de vet allt om mig i Finland eftersom jag varit så mycket i media, men de vet egentligen ingenting om hur mitt liv såg ut på riktigt.
Sjukast var jag när jag hade bulimi 1999-2007. Då bodde jag i England och Sverige.
Jag vill att folk skall sluta ifrågasätta mina föräldrar.
Jag är ganska blyg och jag har aldrig velat prata om ätstörningar, förhållanden, sex eller annat med mina föräldrar. Sådana samtalsämnen har fått mig att känna mig obekväm.
Det måste ha varit en chock och det gör antagligen fortfarande ont i mina föräldrars hjärtan, att plötsligt få veta att jag lidit av ätstörningar under 23 års tid.
Jag älskar er mamma och pappa!
