Ingrid Bergman – ”Jag är Ingrid”

​Idag såg jag dokumentären ”Jag är Ingrid” / ”Ingrid Bergman in her own words” 💖💖💖💖💖 Jag är fortfarande rätt så tagen. 

Den enorma dragningen till film- och teatervärlden. Den varma och oändliga kärleken Ingrid verkade känna för sina barn. Jag känner igen allt det här från min barndom. Mina föräldrar visste redan som barn, att de ville in i teatervärlden. De kom också att dedikera sina liv åt teatern. Egentligen fanns det ingen plats för mig i deras liv, men den kärlek de gav mig, var så förunderligt stark. Det var som om de bar på en trollsk ”kärleksaura”. Pappa jobbade med sina roller, regi av pjäser, sång, komposition, ritningar av dekorer och scenkläder största delen av dygnet, 6-7 dagar per vecka året om, men det kändes som om hans kärlek omfamnade mig konstant. Pappa var underbar att vara med. Han var rolig. Han var charmig. Jag ville bara ha mer tid med honom…Just för att varje stund med honom var ljus, varm och lycklig. 

Ett drag hos Ingrid, som fick mig att känna igen mig själv i hennes personlighet, var denna ständiga längtan efter något nytt. I min karriär som violinist har jag flaxat runt i världen sedan jag var 8 år gammal. Jag har bott i flera länder, på otaliga adresser. Jag har hyrt lägenheter eller hus, istället för att köpa, för att jag vetat att jag snart skulle vilja ha något nytt, eller bli tvungen att flytta pga jobbet. 

Som 38-åring var jag bosatt i Sverige, temporärt i Bromma och hade precis gift mig med världens bästa man.Då blev jag gravid. Plötsligt ringde varningsklockor i mitt huvud. Jag skulle ge samma oändliga kärlek till lilla Olivia, som jag fått av mina föräldrar, men hon skulle få ha mig vid sin sida så mycket som möjligt, helst hela tiden. Vi blev välsignade med en dotter till, lilla Cecilia. Jag har valt att offra arbetstillfällen, istället för min tid med barnen. Jag älskar min man och mina barn över allt på jorden. 

Men jag kan inte förneka, att jag besitter detta konstiga drag av ”rastlöshet”, eller kanske närmast ”nyfikenhet”. I en drömvärld, skulle Martin, flickorna och jag packa våra saker och flytta långt bort från Sverige. Kanske nya äventyr i USA…denna gång med man och barn. Dessutom är ju hela världen min ”spelplan”. Som violinist är jag inte bunden till något annat än mitt musikaliska språk. Men jag måste bara inse, att barnen har det bäst här i Sverige. Ja, dokumentären påverkade mig rejält. Den plockade fram en del av mitt ”gamla jag”. En glöd som aldrig kommer att slockna…

TOM CRUISE I STOCKHOLM

Tyvärr missar jag både konserten i Immanuelskyrkan och premiären av Jack Reacher ikväll.

Men men, för det första så är jag sjukskriven och för det andra så kan jag inte gå på action filmer nu när jag är i vecka 35 av min graviditet. Stackars lilla tjejen fick ju spader redan när jag gick på James Bond för ganska länge sedan.

Tack i alla fall till Johan Petré för inbjudan!

TOM CRUISE I STOCKHOLM

Tyvärr missar jag både konserten i Immanuelskyrkan och premiären av Jack Reacher ikväll.

Men men, för det första så är jag sjukskriven och för det andra så kan jag inte gå på action filmer nu när jag är i vecka 35 av min graviditet. Stackars lilla tjejen fick ju spader redan när jag gick på James Bond för ganska länge sedan.

Tack i alla fall till Johan Petré för inbjudan!

TOM CRUISE I STOCKHOLM was originally published on Linda Lampenius Brava

Till ”Fia” ang inlägget om svullna ben och viktnedgång vid amning

”Fia” regaerade på mitt förra inlägg och skrev att hon inte trodde på att jag åt mycket mat och godsaker, eftersom jag skrev att jag inte gått upp i vikt i samma takt som jag gjorde med Olivia. Dessutom verkade hon inte tro på att kvinnor är olika gällande hur de reagerar på amning.

Som info till ”Fia” vill jag berätta att ätstörningar nästan alltid i grund och botten beror på att man inte fått en bra självkänsla som barn. Antingen har man upplevt missbruk i familjen, eller så har man inte blivit sedd och uppmuntrad. Sexuellt utnyttjande leder också ofta till ätstörningar eller missbruk senare i livet. Ifall man känt sig 100 % trygg som barn, så brukar inte en ätstörning börja för att man vill bli smalare. Jag berättar väldigt mycket om detta i min kommande bok (Forum/Bonnierförlagen), som kommer ut 2013.

Jag är ledsen, om du ”Fia” tog illa upp. Vet inte vad som ligger bakom det.
Men ”Fia”, det finns faktiskt människor som har väldigt snabb ämnesomsättning och det finns många kvinnor som upplever att all energi sugs ur dem när de ammar, hur bra de än tar hand om energiintaget.

Jag har ärvt detta dilemma av min mamma Ulla. Hon hade huvudrollen i en stor finsk film som handlade om första världskriget. Jag var 2-3 månader gammal när hon började filma. Jag var med i några scener i filmen som hennes yngsta barn. Här nedan ser du bilder på henne (från just den filmen). Hennes kinder blev insjunkna och hon blev jätte mager av att amma.

Min mammas ansikte syns som ”genomskinlig” bild i bakgrunden och dessutom sitter hon längst till höger med mig i famnen.

Här är också mamma på bild (”Elina” i filmen)

”Fia”, det är inte alltid kul att inte kunna gå upp i vikt när man egentligen vill det…

Till "Fia" ang inlägget om svullna ben och viktnedgång vid amning

”Fia” regaerade på mitt förra inlägg och skrev att hon inte trodde på att jag åt mycket mat och godsaker, eftersom jag skrev att jag inte gått upp i vikt i samma takt som jag gjorde med Olivia. Dessutom verkade hon inte tro på att kvinnor är olika gällande hur de reagerar på amning.

Som info till ”Fia” vill jag berätta att ätstörningar nästan alltid i grund och botten beror på att man inte fått en bra självkänsla som barn. Antingen har man upplevt missbruk i familjen, eller så har man inte blivit sedd och uppmuntrad. Sexuellt utnyttjande leder också ofta till ätstörningar eller missbruk senare i livet. Ifall man känt sig 100 % trygg som barn, så brukar inte en ätstörning börja för att man vill bli smalare. Jag berättar väldigt mycket om detta i min kommande bok (Forum/Bonnierförlagen), som kommer ut 2013.

Jag är ledsen, om du ”Fia” tog illa upp. Vet inte vad som ligger bakom det.
Men ”Fia”, det finns faktiskt människor som har väldigt snabb ämnesomsättning och det finns många kvinnor som upplever att all energi sugs ur dem när de ammar, hur bra de än tar hand om energiintaget.

Jag har ärvt detta dilemma av min mamma Ulla. Hon hade huvudrollen i en stor finsk film som handlade om första världskriget. Jag var 2-3 månader gammal när hon började filma. Jag var med i några scener i filmen som hennes yngsta barn. Här nedan ser du bilder på henne (från just den filmen). Hennes kinder blev insjunkna och hon blev jätte mager av att amma.

Min mammas ansikte syns som ”genomskinlig” bild i bakgrunden och dessutom sitter hon längst till höger med mig i famnen.

Här är också mamma på bild (”Elina” i filmen)

”Fia”, det är inte alltid kul att inte kunna gå upp i vikt när man egentligen vill det…

Bullhead med Matthias Schoenaerts och Jeroen Perceval

Jag är skakad efter kvällens biobesök. Vi såg filmen ”Bullhead”.
Alla skådespelare var lysande. I de två största rollerna såg vi Matthias Schoenaerts (Jacky Vanmarsenille) och Jeroen Perceval (Diederik Maes).
Filmen är gripande, sorglig, dyster, mörk och rå. Även om den baserar sig på den belgiska hormonmaffians framfart i köttbranschen, så upplevde jag berättelsen om pojkens (vars pung krossades av en annan pojke) förvandling till ett ”odjur”, som det starkaste momentet i filmen. Scenen, där misshandeln sker, är förskräcklig.

Det är inte bara djuren som pumpas fulla med steroider, utan också ”Jacky”. Hans steroidmissbruk började efter misshandeln. Läkaren rådde föräldrarna att ge pojken testosteron för att han skulle kunna utveckla bl.a. muskler och behåring på kroppen.

När vi träffar ”Jacky” i 30-års åldern, är han vilsen, osäker och olycklig, men samtidigt impulsiv och extremt aggressiv pga hormonerna.

Jacky har egentligen bara en vän, en människa han kan lita på, nämligen hans bror. Även brodern får stå ut med ”Jackys” nyckfulla humör.

När misshandeln hände i barndomen, var ”Jacky” ute och lekte med sin bästa vän ”Diederik”. ”Diederiks” pappa förbjöd sin son att vittna, eftersom det kunde ha förstört hormonaffärerna. ”Jackys” och ”Diederiks” vänskap tog slut, men de levde båda med minnet av det fruktansvärda som skett. När männens vägar möts senare i livet, agerar ”Diederik” så gott han kan för att rädda ”Jacky” från att åka fast, när poliserna kommit på hormonbehandlingarna av djuren. Dock är det för sent då och ”Jacky” hamnar i en ”återvändsgränd” i slutet av filmen.
På vägen dit hinner han hitta ”pojken” som hade misshandlat och förstört hans liv. Misshandlaren blir då en ”grönsak” för resten av livet. Misshandlarens syster, som ”Jacky” varit förtjust i sedan barndomen, blir en viktig länk i processen att hitta misshandlaren.

Filmen får en att förstå våldsamma och kriminella personer, som varit med om fruktansvärda saker i barndomen
Filmen är oerhört stark och jag mådde illa efteråt, men den är så fruktansvärt bra att jag vill rekommendera den till alla över 18 år.

Här nedan bild på Matthias Schoenaerts och en bild av honom med den geniala regissören och manusförfattaren till Bullhead, nämligen Michael R. Roskam.