Älskade pappa

Exakt för fyra år sedan (2 november 2016) träffade jag min pappa för sista gången.
Han hade varit inlagd på sjukhus pga lunginflammation under flera veckors tid. Jag reste till Finland så ofta jag kunde. Nu hade pappa frågat om han kunde få träffa ”småpiorna”. Det kändes som om det var väldigt viktigt för honom. I slutet på oktober tog jag, Olivia och Cecilia båten över till Helsingfors.
Min hemstad var vackrare än någonsin. Snön som täckte marken lyste upp den redan ljusa staden på ett trolskt sätt. Under vårt sista besök hos pappa försökte han skämta och skoja med flickorna så som han alltid hade gjort, men jag såg att han var trött. Jag blev rädd.
Vi tog båten till Stockholm. Min mobil ringde tidigt på morgonen. Alldeles för tidigt. Jag visste. Pappa hade gått bort.
Pappa. Min älskade pappa. NEEEEEJ!!!!!! Han skulle ha fyllt 95 i december…men ändå var det en chock när det hände på riktigt. Det kändes som om en del av mitt hjärta också dog. Vi var ju ett! Pappa skulle ju leva för alltid.
Hemma i Bromma hade allt också blivit vitt. Snön fortsatte falla i flera dygn. Plötsligt hade den mörka hösten förvandlats till den ljusaste och vackraste av alla vintrar. Det var som ett tecken från ovan. Från pappa. Jag hade aldrig träffat en människa med starkare kärlek till livet, med mer livsglädje, än pappa. Jag har fortfarande inte gjort det. Det finns ingenting och ingen som kan ta hans plats. Jag kommer att för alltid känna samma saknad när jag tänker på honom, men jag vet att pappa lever vidare. Han finns i mitt hjärta och han finns i mina flickors hjärtan. Älskar dig pappa ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️ @borjelampenius #actor #skådespelare @svenskateatern #näyttelijä