Jag har fått ångest över att så många tycks tänka att mina föräldrar inte brydde sig eller hjälpte mig med min ätstörning.

De hade inte en chans att veta eller förstå hur det låg till.

Min pappa är född 1921. Han har krigat i de sovjetiska och finska skogarna både under andra världskriget och fortsättningskriget.
Min mamma var 1 år gammal när andra världskriget bröt ut 1939.
De har båda levt på en tid då man gjorde vad som helst för att få mat och uppskattade varje munsbit. Ätstörningar existerade inte i mina föräldrars värld när de växte upp.

Jag började banta 1984, när jag var 14 år. Min pappa var då 63 och mamma 46.
Jag flyttade bort hemifrån 1988.

Under de 3 1/2 åren jag bodde med mina föräldrar och hade en blandning av anorexi och ortorexi, pratades det så gott som ingenting om ätstörningar i media.
Mina föräldrar jobbade på Svenska Teatern 6 dagar i veckan både kl 11-15 och hela kvällarna (föreställningar). Jag hade violinlektioner på eftermiddagarna.

Min mamma brukade fråga mig “Äter du ordentligt?” “Har du säkert ätit i skolan idag?” “Har du inte blivit lite för mager?”.

Jag ljög alltid för henne. “Klart att jag har ätit”, fräste jag.

När mamma och pappa inte var hemma sprang jag hundra gånger upp och ner i trapporna mellan våningarna i radhuset. Jag sprang en timme utomhus och sedan satte jag mig på konditionscykeln och fortsatte träna 90 minuter till.

Min mamma misstänkte att något var fel, men eftersom man inte hade den kunskapen om ätstörningar som man har idag, var det omöjligt att fantisera fram att det kunde vara frågan om en sjukdom.

Det stämmer att jag hörde att min pappa frågade mamma ifall jag inte började bli rite rund när jag var 11 och mamma svarade med att skälla på honom och säga att han inte fick säga så för att jag kunde höra det. De visste inte att jag hörde diskussionen.
Jag började då fundera på ifall jag var tjock, men denna händelse var absolut inte orsaken till att jag blev sjuk!
Det var många saker som fick mig att vilja ta kontroll över mitt liv. Framförallt min stränga violinlärare och rädslan för att förlora min mamma, eftersom hon var beroende av sömntabletter och alkohol.

Det är förresten extremt svårt att inte nämna vikt/kroppsform när man pratar om sina barn. Jag, som vet hur de där välmenade kommentarerna kan sätta sig, har också på senaste tiden kommenterat att Olivia äntligen fått lite hull. Jag menar ju bara väl, men tänk hur fel det kunde låta i Olivias öron om några år…

Efter att jag flyttat hemifrån, har jag bott på 6 eller 7 adresser i Finland, på 3 adresser i Los Angeles, på 2 adresser i London och 5 adresser i Sverige.

Jag har flackat runt och hållit mitt privatliv väldigt hemligt, även för mina föräldrar. Folk tror att de vet allt om mig i Finland eftersom jag varit så mycket i media, men de vet egentligen ingenting om hur mitt liv såg ut på riktigt.

Sjukast var jag när jag hade bulimi 1999-2007. Då bodde jag i England och Sverige.

Jag vill att folk skall sluta ifrågasätta mina föräldrar.

Jag är ganska blyg och jag har aldrig velat prata om ätstörningar, förhållanden, sex eller annat med mina föräldrar. Sådana samtalsämnen har fått mig att känna mig obekväm.

Det måste ha varit en chock och det gör antagligen fortfarande ont i mina föräldrars hjärtan, att plötsligt få veta att jag lidit av ätstörningar under 23 års tid.

Jag älskar er mamma och pappa!

11 thoughts on “Mina kära föräldrar kunde inte veta att det var en ätstörning jag led av

  1. Har aldrig läst din blogg förut, men blev tagen av det jag läst. Jag är en av de föräldrarna! Fullt medveten om vad det handlade om står man bara där och kämpar för att nå fram med alla medel man har. Det är en fruktansärd sjukdom! Att se sitt barn plågas av alla helvetes kval vill man inte önska någon enda människa.Det är nu 9 år sedan det började och hon bor inte längre hemma utan i London. Långt från oss och – för henne – undrande blickar då vi ses. Tack för att du ägnar dina föräldrar denna tanke, det värmer säkert dem oerhört!
    Vet att min dotter känner samma sak för oss, men man alltid kunna hjälpa lite till……..
    Kram på dig
    Eva Th

  2. Mycket bra skrivet, synd att du ska behöva skriva och förklara dig bara. Så trist när människor ska peka finger och hitta “syndabockar” utan att ha en aning om hur något förhåller sig över huvudtaget.

    Kram

  3. Tråkigt att människor som inte känner varken dig eller din familj klandrar och tycker och tänker. Såklart att det är andra tider nu. Nu pratas det ju mycket mer om ätstörningar och så här i efterhand är det ändå ingen mening att hitta någon skyldig, någon som gjort fel . Det viktiga är ju att du mår bra idag och att du blivit frisk!

  4. Jag har också varit väldigt duktig på att dölja min sjukdom för min mamma. Jag är inte ett dugg besviken på min mamma för att hon inte märkte något. Jag tror att hon anade, men jag var väldigt ihärdig i mitt nekande…

    Jag har haft andra människor till stöd i mitt tillfrisknande, och idag är jag så gott som frisk. Min mamma vet att jag har varit sjuk, men hon vet fotfarande inga detaljer – hon vet inte hur illa det var… Och det är inte på något sätt hennes fel, jag har själv valt att hålla henne utanför.

    Tack för en bra blogg! Du inspirerar mig!

  5. Bra inlägg. Du är underbar hela du! Men du, jag har en fråga. Vad hade du gjort om din lilla Olivia fick ätstörningar? Med tanke på att du antagligen vet hur det känns med brist på förtroende och känslan utav ensamet.
    Tack för hjälpen du givit mig, vi mailade en gång förut. Kunde vara intressant att höra ditt svar! Kram, “räddaren i nöden”.

  6. Ja, det är hemskt att ifrågasätta föräldrarna. Mina föräldrar misstänkte mkt kring mina ätstörningar, men kunde inte veta. Som ätstörd kämpar man ju verkligen så att ens nära omgivning inte ska veta att man är sjuk, speciellt ens föräldrar. Man känner sån skuld inför sina föräldrar för att man har haft denna sjukdom, för man vet ju att de verkligen skulle vilja hjälpa och förstå av hela sitt hjärta. Men man tillät dem inte det.
    Satt igår och slökollade tv och plötsligt kom det ett finskt program med dig som gäst. Mycket bra program!🙂 Fina bilder på dig…och finast är du nu som frisk, verkligen! Fin musik! Kan man köpa din julskiva här i Finland?

  7. Förstår ditt resonemang. Men eg. är det ju inget försvar eller ursäkt, bara en förklaring. Under 18 år är ju föräldrarna ansvariga för sitt barns hälsa, både ps och fys. Om din mamma nu misstänkte (modersintuition?) att nåt var fel kunde hon ju tagit dig till doktorn el. skolsköterskan som förhoppningsvis hade förstått det dina föräldar inte gjorde och heller inte ska behöva göra. Det är ju därför det finns professionella!

    Deras åldrar är ju heller inte väldigt höga, inte din mammas iaf. Nog ganska normalt. Att vara förälder innebär ju att sätta sitt barns behov före sina egna (vilket du säkert gör med ditt) och kvantitet, att verkligen vara med och SE sitt barn/tonåring är ju också viktigt. En av dem borde väl kunnat ändra sina tider så att åtminstone EN var hemma och åt middag med dig några kvällar i veckan. (SEX dagar/v är ju väldigt mycket.) Varför annars skaffa barn?!

    Bara nÃ¥gra tankar jag fick när jag läste vad du skrev. Väldigt fint att du försvarar dem och säger ju en hel del om dig… Man fÃ¥r väl tänka att de gjorde sÃ¥ gott de kunde under de förutsättningar som var och det gÃ¥r ju ändÃ¥ inte att ändra nu. Du fÃ¥r hÃ¥lla bättre koll pÃ¥ Olivia istället!

  8. Hej Linda! Jag försökte komma i kontakt med dig via Facebook (ska testa igen), men kan endast adda dig om jag vill sända dig ett mail. Var i kontakt via Myspace med ditt management för några år sedan angående ett eventuellt samarbete.

  9. Jag är 19 år och har varit sjuk i bulimi i snart 4 år. Det är först nu som jag är på väg att bli frisk. under alla dessa 4 år har jag mått så dåligt och varit otroligt deppig och aldrig känt mig fin eller bra nog, jag borde vara en glad tjej som är ute med sina vänner och har hela livet framför sig, men icke. Min ätstörning har haft sådan stor makt att jag inte har njutit av livet som jag borde har gjort. Det är ingen i min omgivning som vet om min sjukdom, jag har velat berätta för mina föräldrar flera gånger men sen har jag en liten djävul som sitter på min ena axel och säger nej, du och din ätstörning ska vara för er själva. Har snart varit frisk i 6 månader och jag måste säga att när jag såg dig i programmet det blir bättre så fick jag en sådan kick och verkligen kände att jag vill lämna ätstörningen bakom mig och njuta av mitt liv igen som jag gjorde innan jag blev sjuk. Tack för en super bra blogg
    Kram!

  10. åh jag känner igen mig lite i ditt inlägg. Inte alls som du hade det, men mina föräldrar fick inte veta något om min ätstörning och självskadande förrän jag var 20 år och jag började må dåligt där jag var 14. Det är ändå 6 år i hel tystnad.

    Men det var inte alls att mina föräldrar inte brydde sig om mig. Tvärtom. De frågade ofta om hur allt var och om jag verkligen hade ätit osv. Men jag svarade alltid att allt var bra och hade det där fejk leendet på mig.
    Så de kunde ju inte förstå någonting – för jag var expert på att dölja.

    Och som du skrev “Jag är ganska blyg och jag har aldrig velat prata om ätstörningar, förhållanden, sex eller annat med mina föräldrar. Sådana samtalsämnen har fått mig att känna mig obekväm”

    Så är det för mig också. Eller det har blivit lite bättre nu när de faktiskt vet hur det är med mig, men det har varit svårt.

    Tack för att du delar med dig av din sjukdomstid och dina tankar. Du är en person jag ser upp till.

    Kram Emelie

Comments are now closed.