Ingrid Bergman – “Jag är Ingrid”

​Idag såg jag dokumentären “Jag är Ingrid” / “Ingrid Bergman in her own words” 💖💖💖💖💖 Jag är fortfarande rätt så tagen. 

Den enorma dragningen till film- och teatervärlden. Den varma och oändliga kärleken Ingrid verkade känna för sina barn. Jag känner igen allt det här från min barndom. Mina föräldrar visste redan som barn, att de ville in i teatervärlden. De kom också att dedikera sina liv åt teatern. Egentligen fanns det ingen plats för mig i deras liv, men den kärlek de gav mig, var så förunderligt stark. Det var som om de bar på en trollsk “kärleksaura”. Pappa jobbade med sina roller, regi av pjäser, sång, komposition, ritningar av dekorer och scenkläder största delen av dygnet, 6-7 dagar per vecka året om, men det kändes som om hans kärlek omfamnade mig konstant. Pappa var underbar att vara med. Han var rolig. Han var charmig. Jag ville bara ha mer tid med honom…Just för att varje stund med honom var ljus, varm och lycklig. 

Ett drag hos Ingrid, som fick mig att känna igen mig själv i hennes personlighet, var denna ständiga längtan efter något nytt. I min karriär som violinist har jag flaxat runt i världen sedan jag var 8 år gammal. Jag har bott i flera länder, på otaliga adresser. Jag har hyrt lägenheter eller hus, istället för att köpa, för att jag vetat att jag snart skulle vilja ha något nytt, eller bli tvungen att flytta pga jobbet. 

Som 38-åring var jag bosatt i Sverige, temporärt i Bromma och hade precis gift mig med världens bästa man.Då blev jag gravid. Plötsligt ringde varningsklockor i mitt huvud. Jag skulle ge samma oändliga kärlek till lilla Olivia, som jag fått av mina föräldrar, men hon skulle få ha mig vid sin sida så mycket som möjligt, helst hela tiden. Vi blev välsignade med en dotter till, lilla Cecilia. Jag har valt att offra arbetstillfällen, istället för min tid med barnen. Jag älskar min man och mina barn över allt på jorden. 

Men jag kan inte förneka, att jag besitter detta konstiga drag av “rastlöshet”, eller kanske närmast “nyfikenhet”. I en drömvärld, skulle Martin, flickorna och jag packa våra saker och flytta långt bort från Sverige. Kanske nya äventyr i USA…denna gång med man och barn. Dessutom är ju hela världen min “spelplan”. Som violinist är jag inte bunden till något annat än mitt musikaliska språk. Men jag måste bara inse, att barnen har det bäst här i Sverige. Ja, dokumentären påverkade mig rejält. Den plockade fram en del av mitt “gamla jag”. En glöd som aldrig kommer att slockna…

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet

Intervjun publicerades på YLE i Finland 1969. Mormor Valborg Eklund (1905-1980) ägde och drev en stor bondgård i Labby/Lappträsk. Här berättar hon om tiden då hon var ung och vallade kor.
Intervjun med mormor på YLE radio

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet was originally published on Linda Lampenius Brava

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet was originally published on Linda Lampenius Brava

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet was originally published on Linda Lampenius Brava

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet

Intervjun publicerades på YLE i Finland 1969. Mormor Valborg Eklund (1905-1980) ägde och drev en stor bondgård i Labby/Lappträsk. Här berättar hon om tiden då hon var ung och vallade kor.
Intervjun med mormor på YLE radio

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet was originally published on Linda Lampenius Brava

Mormor Valborg Eklund berättar om livet på landet was originally published on Linda Lampenius Brava

TIME Magazine, Breast-feeding photos

Jag är ledsen, men det äcklar mig att se 3-6 åringar bli ammade.
Jag tycker över huvud taget inte om att se mammor amma på caféer och restauranger i de fall då mammorna är så “öppna” med ammandet, att man kan se en del av vårtgården. Jag tappar aptiten när jag ser det.

Jag ammade Olivia i 5 månader och hade säkert fortsatt 2-3 månader till ifall mjölken hade räckt till, men efter 8 (max 10) månader hade jag nog valt att sluta.

Än en gång, jag är ledsen, men i mina ögon är dessa bilder groteska.

 

Lilla jag

Nu när Olivia blivit en liten flicka med många funderingar, har jag börjat fundera mer på hur mitt liv
var när jag var liten.
Jag har många minnen från bondgården som mamma kommer ifrån. Jag var ute på min första turné (som skådespelare i en pjäs) när jag var fyra. Då var vi i Stockholm (Dramaten), Göteborg, Bergen och Oslo.
Tur att mamma och pappa har fotograferat så mycket.




Ps. “ann.ek@hotmail.com”, du är patetisk och verkar vara bitter på livet!