Hugh Hefner – A True Gentleman

I’m deeply saddened by Hef’s death…

Hef was a true gentleman and extremely kind. There are so many memories and things Hef did for me (except giving me that celebrity cover & editorial & pictorial) that make me feel extremely thankful and humbled.

Hef let me be part of his (and his closest friends) life during my years in Los Angeles.

Bedroom nr 3 (Marston’s and Cooper’s former room) was always available for me when I stayed the night.

I could use Hef’s gym and sunbeds any time I wanted.

I was always welcome at the “movie nights”.

Hef even let my mother stay with me at the Mansion for a few weeks when I filmed for Baywatch.

The first time I met Hef (it was at the Playboy offices), he complemented me by saying that I had a similar aura around me as Marilyn Monroe had had.

Hef not only welcomed me to all his parties, but also took me and his other friends to restaurants and his jazz festival.

I performed at the Mansion at a New Year’s Eve party and a 4th of July party. Doug Schwartz saw me perform at that New Year’s Eve party and that’s how I ended up in the TV-series Baywatch.

When I performed at a jazz club with Jeff Goldblum’s band, Hef & Co showed up in the audience (Jim Carrie also joined us).

It was so peaceful and beautiful at the Mansion. Watching all the peacocks wandering around in the morning was amazing

I could go on forever…

THANK YOU Hef/Playboy for putting me on the same pedestal with these incredibly beautiful and successful women! 🙏😍 To all of you who say I should be ashamed (mostly Finns) I say “SHUT THE FUCK UP!! I’ve had enough! You’re narrow minded and mean. Do you think the same way about Charlize Theron, Cindy Crawford, Kim Basinger, Bo Derek, Raquel Welch, Drew Barrymore or Elle MacPherson? Would you tell hese women to be ashamed? No, you would not! So why do you always attack me? Is it because I’m a violinist??”

Photos by #arnyfreytag and @bigalpeoplespal (Alison Reynolds) and makeup & hair was done by @alexisvogel and @tamarahairmakeupla

Dear Hef! I will always be grateful to You for your kindness and generousity!! ❤️🙏 You became a father figure to me and I was always welcome in your house when I lived in Los Angeles 1997-1999. I got to know all your closest friends and I met so many celebrities and interesting people at The Mansion. 😥💕Miss You Hef!!!

StockholmSuomi

“Perkele! Finlands sak är vår! Linda Lampenius”. Så här stod det på omslaget av Café. Ni svenskar har tagit emot mig på ett underbart sätt ända sedan jag gjorde mitt första uppträdande i Kungsträdgården 🙏💕 Jag möts alltid av varma applåder, oberoende om jag spelar i Luleå eller Malmö. Jag vill också tacka för allt stöd jag fick under Let’s Dance 🙏💕 Jag är finländare och älskar mitt hemland…men jag älskar också Sverige 🇫🇮❤️🇸🇪Kom och lyssna på mig i Kungsträdgården 26/8 kl 17:00-19:00! #finland100 #suomi100 #suomifinland100 #sthlmsuomi #tango #akselinjaelinanhäävalssi #violin #orchestra #anssiväxby #concert #celebration #cafe #café @cafemagazine #magazine #cover #cool #blonde #leather Andra artister: #isacelliot #fork #arjasaijonmaa #rajaton #marklevengood #producer Niklas Rosström

Börje Lampenius och Ulla Eklund – mina föräldrar

Eftersom jag vuxit upp i en teaterfamilj, har det varit naturligt för mig att stå på scen, sedan barnsben. Jag är fruktansvärt stolt över mina föräldrar. Pappa (1921-2016) började jobba på Svenska Teatern i Helsingfors, efter att ha krigat för Finland i 3 1/2 år. Han var skådespelare, regissör, sångare och kompositör. Pappa slutade först vid 80-års ålder. Då hade han gjort närmare 200 roller, regisserat flera tiotal pjäser, skrivit musik till musikaler, uppträtt otaliga gånger som sångare och pianist och ritat dekorer till de flesta av pjäserna han regisserat. Pappa jobbade fruktansvärt mycket året runt, men var också den mest kärleksfulla, roliga och varma pappa man kan ha. Pappa gick bort i november 2016. Saknaden är enorm… ❤❤❤

Ingrid Bergman – “Jag är Ingrid”

​Idag såg jag dokumentären “Jag är Ingrid” / “Ingrid Bergman in her own words” 💖💖💖💖💖 Jag är fortfarande rätt så tagen. 

Den enorma dragningen till film- och teatervärlden. Den varma och oändliga kärleken Ingrid verkade känna för sina barn. Jag känner igen allt det här från min barndom. Mina föräldrar visste redan som barn, att de ville in i teatervärlden. De kom också att dedikera sina liv åt teatern. Egentligen fanns det ingen plats för mig i deras liv, men den kärlek de gav mig, var så förunderligt stark. Det var som om de bar på en trollsk “kärleksaura”. Pappa jobbade med sina roller, regi av pjäser, sång, komposition, ritningar av dekorer och scenkläder största delen av dygnet, 6-7 dagar per vecka året om, men det kändes som om hans kärlek omfamnade mig konstant. Pappa var underbar att vara med. Han var rolig. Han var charmig. Jag ville bara ha mer tid med honom…Just för att varje stund med honom var ljus, varm och lycklig. 

Ett drag hos Ingrid, som fick mig att känna igen mig själv i hennes personlighet, var denna ständiga längtan efter något nytt. I min karriär som violinist har jag flaxat runt i världen sedan jag var 8 år gammal. Jag har bott i flera länder, på otaliga adresser. Jag har hyrt lägenheter eller hus, istället för att köpa, för att jag vetat att jag snart skulle vilja ha något nytt, eller bli tvungen att flytta pga jobbet. 

Som 38-åring var jag bosatt i Sverige, temporärt i Bromma och hade precis gift mig med världens bästa man.Då blev jag gravid. Plötsligt ringde varningsklockor i mitt huvud. Jag skulle ge samma oändliga kärlek till lilla Olivia, som jag fått av mina föräldrar, men hon skulle få ha mig vid sin sida så mycket som möjligt, helst hela tiden. Vi blev välsignade med en dotter till, lilla Cecilia. Jag har valt att offra arbetstillfällen, istället för min tid med barnen. Jag älskar min man och mina barn över allt på jorden. 

Men jag kan inte förneka, att jag besitter detta konstiga drag av “rastlöshet”, eller kanske närmast “nyfikenhet”. I en drömvärld, skulle Martin, flickorna och jag packa våra saker och flytta långt bort från Sverige. Kanske nya äventyr i USA…denna gång med man och barn. Dessutom är ju hela världen min “spelplan”. Som violinist är jag inte bunden till något annat än mitt musikaliska språk. Men jag måste bara inse, att barnen har det bäst här i Sverige. Ja, dokumentären påverkade mig rejält. Den plockade fram en del av mitt “gamla jag”. En glöd som aldrig kommer att slockna…