Jag skriver just nu på min bok om ätstörningar. Jag berättar mest om bulimi, ortorexi och anorexi.
Det pratas mest om flickors ätstörningar, men pojkar drabbas även av ätstörningar. Män lider mest av megarexi.
Här är en gripande och läsvärd artikel, skriven av Ana Udovic, om Åsas son Oskar.
Läs!!!

Oskar, 13, fick anorexi
Ana Udovic 10 januari 2012

Att höra hulkandet från toaletten när ens älskade unge kräks upp middagen – det är en mammas mardröm. Men nu ökar anorexin hos barn och unga. ”Min son Oskar slutade äta, klädde sig bylsigt och tränade ständigt. Till slut sa han: ’Mamma, jag vill dö’”, berättar Åsa, 36.

Det började i smyg. Så beskriver Åsa, 36, mamma till Oskar, i dag 13 år, hur det gick till när hennes son fick anorexi. Åsa hade själv ingen erfarenhet av ätstörning och kände heller ingen som hade det. Därför tog det ganska lång tid innan hon såg varnings signalerna.
– Först sa han att han ville ha godisförbud i ett år. Visst får du det, sa jag, tänkte att det skadar väl inte.

Oskar var ingen tjock tolvåring. När han slutade med godis och började spela hockey gick han ner i vikt och kunde springa fortare än innan.
– Det kan vara väldigt hårda jargonger mellan hockeykillarna. De jämför sig med varandra och det är väldigt prestationsinriktat, säger Åsa.

Plötsligt ville Oskar inte längre duscha med de andra, vare sig på hockeyn eller i skolan. Hemma låste han badrumsdörren. Åsa reagerade inte på det – så är det väl när ens son blir tonåring, tänkte hon.

Han började också klä sig bylsigt.
– Han har alltid varit ett sådant barn som vill underlätta, som aldrig varit jobbigt eller gnällt. Jag tror att det spelade in att jag gick igenom en skilsmässa med hans bonuspappa och det kan ha varit orsaken till att Oskar inte sa någonting om hur han mådde – han var överbeskyddande gentemot mig.

Sommaren när Oskar var tolv år började hans personlighet att förändras.
– Han blev sur och grinig, åt allt mindre, ville hela tiden ut och springa och göra ärenden. Då tänkte jag – det här är ju fel!

Eftersom anorexi är så ovanligt bland pojkar, tog det lång tid för Åsa att inse hur det låg till. Hon frågade en dietist om det var normalt att en pojke i Oskars ålder åt som han gjorde på en dag. Dietisten reagerade direkt och tyckte att hon skulle gå till barnmottagningen.
– Oskar blev jättearg, men jag fick med mig honom genom att säga att det bara var en hälsoundersökning.

Oskars puls var låg, liksom blodtrycket, men blodproverna var fortfarande okej trots att han svultit sig. Men på barnmottagningen förstod de att han antagligen led av anorexi och Oskar remitterades till barn- och ungdomspsykiatrin, bup, i hemkommunen. Samma dag de kom dit, la de in honom på akutpsykiatrisk vårdavdelning för ungdomar, där han skulle ”äta upp sig”.
– Det var hemskt. De kunde inte förklara någonting, varken för honom eller för mig. Han fick ingen terapi. De bara låste in honom. Jag och Oskars pappa fick gudskelov sova där med honom, men Oskar blev orolig och hade svårt att komma till ro. Avdelningen blandar alla barn med psykiska diagnoser och Oskar kände sig ännu sjukare av att placeras i samma fack som ungdomar som skär sig i handlederna eller sparkar personal i huvudet.

Han tvingades äta, för att sedan slussas vidare till landstingets ätstörningsenhet. Där fanns dagvård, som bestod i att han fick sitta och pyssla, äta, och gå hem.
– Det var fruktansvärt förnedrande – en intelligent, social kille, som älskar att gå i skolan, ska sitta och pyssla. Han tyckte det var så konstigt.

När Åsa frågade vad det egentligen var för vetenskaplig metod de använde, fick hon svaret att det inte fanns någon sådan.
– I ett år åkte han in och ut på landstingets barnpsyk. ”Vården” bestod i att han skulle äta, sedan fick han bara ligga och vila sig, så han inte kunde förbränna kalorierna. Allt bestraffades – kliade han sig på näsan var det anorektiskt, reste han sig för att sträcka sig, var det anorektiskt. Det var så sjukt!

Oskar blev bara sämre och sämre. Till slut sa han: ”Mamma, jag vill dö.” När föräldrarna ifrågasatte, fick de höra att de var i ”maskopi” med Oskar.
Till sist kontaktade Oskars föräldrar patientnämnden och de hjälpte Oskar att komma till den specialiserade MHE-klinken (The Milton H. Ericson Clinic of Sweden) i Mora. Då började allt förändras, till det bättre.
– På kliniken arbetar de helt annorlunda. Det bygger på eget ansvar, och vården består framför allt av terapi. Oskar var där en vecka och så bodde han hemma i tre veckor men åkte dit för samtal tre gånger i veckan.

Svårast för Åsa visade sig vara att själv släppa kontrollen.
– Men det visade sig vara precis det som behövdes!

Den stora skillnaden låg just i att de på MHE-kliniken såg till personen, inte sjukdomen. Oskar gick dit frivilligt, bara en sådan sak. På bara tre månader förändrades allt – Åsas 13-åring gick upp i vikt, från 34 kilo till sina 154 centimeter, till 45 kilo.
– Och han är SÅ glad! Nu har han till och med fått börja träna igen, fast i lagom mängd. Och han har kommit ikapp i skolan. Det känns som att jag har fått tillbaka mitt barn igen, säger Åsa, överlycklig.

– Det är en sådan lättnad. I en familj med ätstörning drabbas alla, eftersom anorektikern måste ha sådan kontroll blir det mycket ilskna utbrott. Han la sig i vad jag handlade, hur jag lagade maten… Och alla anpassar sig. Det går nästan att jämföra med att leva med en missbrukare: Allt är hela tiden på deras villkor, de manipulerar, ljuger, har enormt kontrollbehov.

Det här med att vi föräldrar pratar illa om sina kroppar – har du ibland sagt att du är missnöjd?
– Det har jag säkert gjort, utan att tänka mig för – pratat om att usch, vilken rund mage. Jag tror många gör det. Men man lär sig, och jag har fått många redskap av kliniken.

Berätta hur sådana redskap kan se ut!
– Att våga släppa kontrollen, låta honom fixa saker själv. Men också att sluta lägga skulden på sig själv och inte försöka förstå varför – utan i stället bli bättre på att se det som är friskt. Jag har också lärt mig att berätta för Oskar om MIN oro. Man ska inte skydda barnen genom att aldrig berätta om sina rädslor: barnen börjar då i stället att spekulera och hitta på egna sanningar, säger Åsa.
– Han tycker mycket mer om sig själv i dag. Och han kommer att bli frisk, det vet jag!

5 thoughts on “Anorexi hos pojkar

  1. Hej.
    vill säga att du är en som ja ser upp till.
    Tycker du e stark och verkar va helt underbar!
    Ja hoppas att ja någon gång kan bli lika stark som dig.
    Våga bli frisk och lämna den skit sjukdom bakom mig.
    Men ja e antagligen för feg för att lämna den.
    Skulle vilja skriva så mycket mer. Men tror inte du skulle vilja lyssna.
    massa kramar❤

  2. Anorexi är en sjukdom som inte borde finnas. Jag vet hur den familjen har/hade det. Då jag själv är sjuk. Men kämpar.

  3. Här är ett annat kroppsproblem, det drabbar killar lite mera! Detta är hämtat från en blogg, hon pluggar psykiatri så hon vet vad hon pratar om. (emilyhofman)
    (bilder på dessa personer…tänk muskliga bodybil

    Bigorexi
    The adonis complex, megarexi, muscle dysmorphia disorder, omvänd anorexia nervosa – nu är jag färdig med fördjupningsarbetet i psykiatri. Justerade det sista alldeles nyss och ska lämna in det på måndag. Har man MDD – muscle dysmorphia disorder så beror det på två faktorer. Den inlärningspsykologiska – media bland annat. Socialt arv – kanske en mamma eller annan nära släkting som lider av OCD. Bigorexi – namnet har bigorektiska bodybuilders själva kommit på. Själva störningen yttrar sig genom att du tittar dig i spegeln och ser en liten tanig kille, fastän du ligger långt över medel vad gäller muskelmassa på män. Omvänd anorexia helt enkelt. Personen med MDD äter otroliga mängder mat och tränar överdrivet mycket – allt för att bygga mer muskler. Personen intar dessutom steroider i vetskapen om att det är farligt. Det går så långt att personen tycker att det är viktigare att träna än att sköta jobb, skola och familj. Alltihopa resulterar såklart i ångest och depression och det är inte förrän då – då personen hamnat i en depression som han vänder sig till psykiatrin för hjälp. Anledningen till detta är att precis som vid vilken ätstörning som helst, så inser inte personen att tillståndet är ett problem.

    Hur bigorexi uppkommer tycker jag är intressant. Forskare och sk. experter hävdar att det inte finns några bevis på att rådande skönhetsideal har någon inverkan på huruvida män utvecklar bigorexi. Men tittar man på hur leksaker/filmer/actionhjältar osv osv. ser ut är det inte svårt att dra den paralellen. Det börjar ju någonstans, eller hur? Däremot håller jag med om att killar inte på långa vägar är så utsatta som vi tjejer är. Kvinnor objektifieras konstant i sk. herrtidningar som Slitz och FHM – där har vi pressen på hur vi tjejer ska se ut för att de ska tycka om oss. Det är ju inte en slump att jag velat ha silikonbröst sedan jag var fjorton år – alltihopa börjar någonstans. Det normaliseras. Tidningarna som riktar sig till tjejer till exempel Vecko Revyn och Frida – allihopa fullproppade med tips om hur vi kan bli bättre, förändra oss, “tillfredställa honom” osv osv. De påstår att de vill ge självförtroende och självkänsla när de gör raka motsatsen.

    Så, killar är inte utsatta på samma sätt som vi tjejer men betyder det att de inte påverkas alls? Jag har svårt att se att killar skulle vara så avskärmade från alla käftsmällar som skönhetsindustrin delar ut att de är immuna och inte alls påverkas. (Jo, det finns faktiskt psykiatriker som påstår det)

    Lägger upp dokumentären “The man whose arms exploded” för er som är intresserade och vill veta mer.

Comments are now closed.