De som inte haft ätstörningar har oftast ej heller hört om ortorexi. Det komiska är att den ätstörningen som idag finns mest runt omkring oss, överallt, är just ortorexi.

Ortorexia Nervosa – träningsnarkomani
Ortorexi är en ätstörning som innebär att den drabbade fastnar i ett tvångsmässigt “hälsosamt” och oftast väldigt fettsnålt ätande och ägnar sig samtidigt åt överdriven fysisk träning.
Ortorexia nervosa är ännu ingen egen diagnos utan räknas för närvarande till diagnosen UNS – “ätstörning utan närmare specifikation”. Sjukdomen kan kallas vara en form av “träningsnarkomani” kombinerat med en så strikt kosthållning att det är farligt för den drabbade.
När jag hade ortorexi, upplevde de flesta att jag var oerhört duktig och levde sunt, vilket många dessutom avundades. Ingen kunde förstå att det var frågan om tvångsmässig träning, på bekostnad av mitt privata/sociala liv och skräck för all mat som enligt mig själv kunde vara ohälsosam, “smutsig” för kroppen eller kaloririk.
En ortorektiker fyller tallriken med så mycket “grönt”, att folk omkring tror att man äter väldigt mycket.
Jag uteslöt till en början allt animaliskt fett och mot slutet av ortorexin hade jag även uteslutit vegetabiliskt fett.
Inga kolhydrater i form av pasta/potatis/ris/quinoa/bulgur och nästan inget bröd. Lite rågbröd då och då. På smörgåsen satte jag inget smör/margarin, utan en tunn skiva kalkon och gurka eller tomat. Jag åt lite gröt på morgnarna.
Inget socker, inte ens sötningsämnen, var “tillåtna”. Periodvis så var jag så rädd för sötman i frukter, att jag inte kunde äta dem. Mörkgröna syrliga äpplen åt jag.
Grönsaker, groddar och sallad åt jag däremot i större mängder, utan någon som helst dressing.
Jag åt tonfisk, vit fisk eller kalkon. Under mina två sista år som ortorektiker, förbjöd jag kockarna på restauranger där jag åt, att ens använda olja vid tillagning av maten. Äggvita var också populärt på min meny. På kvällarna kunde jag äta fettfri yoghurt med Diet-pulver i (tror det hette Diet Pro) ifall jag inte ätit middag.
Jag drack vatten. De få gånger jag  drack alkohol, blev det vodka blandat med “Ramlösa” och färskpressad lime. Någon klunk champagne, när jag var tvungen.
Jag bokade alltid “Low Calorie” eller “Low Cholesterol” mat på flygen.
När mat bokades till mina uppträdanden och när jag bodde på Playboy Mansion, ljög jag att jag hade någon matallergi, för att slippa förklara varför jag åt så selektivt. Jag minns att jag tyckte det var trist att nästan alla jordgubbar på Playboy Mansion alltid var doppade i mörk choklad. Jag älskade ju jordgubbar, men kunde inte äta dem pga chokladen.

Jag tränade extremt mycket. Gick på gym, sprang och cyklade. Jag ville alltid få in 8 träningspass per vecka (2 på söndagar), trots att mitt liv var superhektiskt och jag flög mellan länder och kontinenter ett par tre gånger per vecka. Jag kollade upp att det fanns ett bra gym på varje hotell jag skulle bo på.
När jag flög längre sträckor tränade jag ständigt min kropp när jag satt i flygstolen. Jag spände magmuskler, benmuskler och rumpmuskler, om och om igen, i olika tempon, tusentals gånger.
Ifall jag tyckte att jag hade ätit för mycket, så tränade jag en halv till en timme extra på mitt nästa träningspass.
I London gick jag LÅNGA powerwalks, nästan varje dag. När jag tog ett steg med vänster ben, drog jag ihop vänstra sidan av mina magmuskler och vid högra steget högra sidan.
När jag tittade på TV låg jag på golvet och gjorde övningar för ben, rumpa, mage och armar.
Jag åkte ofta till Italien själv för att kunna åka skidor HELA dagen. Jag var först upp i backarna och sist ner. Jag åkte så långa åk som möjligt för att förbränna fett.
Jag smorde in mig med cellulit-krämer varje kväll, trots att jag inte hade celluliter.

Jag var alltså inte frisk under dessa år, varken psykiskt eller fysiskt. Jag hade ingen mens under många år för att jag ständigt hade endast 9-10 % kroppsfett (en kvinna skall ha 20-30). Folk tror att man är sjuk endast i de fallen man blivit så mager att knäskålarna är bredare än låren. De som tror så, tror fel.

Det är svårt att se denna sjukdom hos en annan. Här är bilder på mig från de åren jag led av ortorexi (kost-, bantnings- och träningsmani).

Polaroid från Playboy fotograferingen
Min kalender 1998
Modell för Björn Borg
Med min violinlärare i Bloomington Indianapolis
Alison Reynolds tog denna bild
Med pop-rock musikerna Dave Gregory, Chris Blackwell och Dave Gregory i England
På köpcentrum i Beverly Hills
Med Playboy fotografen Arny Freitag och en del av teamet
Spelade på min bästis, Pias, bröllop
Med Chris Blackwell och Dave Gregory
I Chipping Norton Studios i England
Jukka Mykkänen har tagit bilden
Fotografering i LA
Uppträdande
Hemma hos "The Bold and the Beautiful" producenten
Med min ex manager och hans team i LA

Uppträdde i stor RAI Uno show i Sorrento

14 thoughts on “Ortorexi

  1. hej!

    jag vill bara säga att din medverkan i Det blir bättre berörde mig jätte mycket. Jag kände igen mig i allt du sa. Det är hemskt att man skämms över att man blir sjuk. Man tar aldrig upp ämnet och jag är väldigt glad att du stod upp och vågade göra det. Det kommer hjälpa mig iallafall och många andra! Du får mig att vilja ta mig ur helvetet och börja leva. du är en fantastisk förebild och du borde vara stolt över att du vågat bryta isen!

    Tack för att du kämpade och bevisade att det går!

  2. Tack Linda! Intressant! Jag tror redan jag har en kusin som lider av detta. Och ev. en närmare släkting…
    Kram

  3. Jag har en fråga, angående tiden som du var bulimiker, hur mycket stryk tog egentligen dina tänder under dessa år? Tänkte att det måste ju fräta något oerhört mycket på tänderna att kräkas så många ggr/dag… Och tittar man på bilder nu där du visar dina tänker så ser dom ju väldigt vita och “hela” ut… Därför undrar jag, är det dina “riktiga” tänder du har nu? Väldigt fina ser dom ut att vara i alla fall, vilket inte riktigt går ihop med att du kräktes under så många år tycker jag…

    Vill avsluta med att säga att du verkar vara en underbar människa, Linda! Så vacker och fin med en helt underbar insida. Du är värd att få MÅ BRA! Beundrar dig väldigt mycket, du är en förebild, både för mig och många andra.

    Skickar dig tusen kramar och kärlek!

    1. Hej och tack för era kommentarer ! Jag har plast på 3 tänder (övre tandraden). Ifall man tittar nära på mina framtänder, så ser man att emaljen är rätt så förstörd. Plasten på de tre tänderna jag blivit tvungen att fixa, har jag fått byta ut rätt så ofta.
      Kram, Linda

  4. Jätteintressant Linda, och nyttigt. Jag är säker på att det här får många både sjuka och närstående att vakna upp, tänka till och agera. Du ser ju förvisso smal ut på bilderna, men man luras eftersom du är fixad, vacker och framgångsrik. Precis rätt att du visar och berättar!!!

  5. Hej Linda!

    Det är första gången jag kikar in här, hittade dig via Cecilia Blankens blogg. Jag är ingen person som läser svallertidningar och jag tittar inte särskilt mycket på tv. Därför visste jag inte så mycket om dig och vem du är förrän jag satt och zappade framför tvn och fastnade för “Det blir bättre”. Tack vare dig, har jag nu tagit tag i mitt förflutna som ortoretiker, och jag går nu och pratar med en jättebra beteendeterapeut. Jag visste inte ens om att det fanns en sjukdom som hette ortorexi, innan jag såg dig berätta om detta. Det var ju heller ingen som såg att jag var så sjuk eftersom jag hade en “fantastisk kropp”. Ju mer beröm jag fick, desto mer plågade jag mig själv. Vändningen kom när jag väntade mitt första barn, men jag känner att det är så lätt att falla tillbaka igen. Tusen, tusen tack för att du fått mig att söka hjälp!

    Hälsningar Sandra

  6. Hej Linda och tack för att du delat med dig om detta! Jätteintressant att läsa om ortorexi. Hade hört om det nån gång, men det skrivs nu inte sååå mycket om just detta. Trots det så tror jag det är mycket mycket vanligt i dag, i mindre eller större omfattning. Med allt detta tryck på utseende och träning idag. ALLA ska ju vara så smala och vältränade idag, känns det som.

    Men var går då gränsen mellan normalt hälsosamt beteende/ätande och onormalt? Det är det jag tycker är svårt. För nog ska man ju lite tänka på vad man äter ändå. Men var tycker du gränsen går? Hur mycket unnar du dig “gott” numera? Hur mycket träning är för mycket? Är det när det stör allt annat i livet?

  7. Jag har själv lidit av ortorexi ett par gånger. Fy fan vad jobbigt det är rent ut sagt, man pallar inte med det speciellt länge egentligen utan då övergår det till bulimi, vet massa fall som det slagit över så på. För mig gick det bättre, visst jag började överäta men kompenserade inte ångesten. Överätningen var ju naturlig för kroppen skrek efter näring. När jag gått upp i vikt och tränade mindre planades överätningen ut och jag gör inte det längre, har inte hänt på massor av år så alla därute det finns ett slut på eländet bara man kämpar och erkänner att man har problem. Sök den hjälp ni är värda!

  8. Åh du är så bra! Otroligt modigt i Det blir bättre och jättebra att du tar upp det här med ätstörningar och ortorexi. har själv varit u träsket(träsken) i många år och det ligger liksom latent inom mig hela tiden. Det häller att hela tiden vara beredd att slå ner hjärnspökena när de börjar härja.

    Jag läser många bloggar, särskilt tränings bloggar och blir så himla ledsen och frustrerad när msn läser om alla dessa tjejer och killar med ortorexi eller åtminstone starka tendenser till det. Det är så mycket hets och jag blir påverkad. Starkt. Jag är ändå lite äldre, kan stå emot, tänk på alla dessa unga tjejer, hur ska de orka stå emot? Hur ska de förstå att det är farliga saker det handlar om? Nej jag blir så ledsen.
    Bra jobbat av dig! Du har all min respekt!

  9. vill bara tacka dig för att du ställde upp i det blir bättre. Min pojkvän har sagt i över ett år att han tror att jag har en ätstörning, men jag ahr alltid sagt att det inte är sant. Han orkade inte mer och gjorde slut. Jag letade efter fel hos mig själv och kom alltid fram till samma sak, maten. Men kopplade bara bort det, men efter att ha sett dig så berättade jag för honom om mina matvanor mm. Och nu ska jag försöka söka hjälp i veckan och han lovade att stötta mig. Det kommer bli jobbigt, har haft problem med maten sen jag var 13 och fyller 17 snart, men hoppas att den här gången kommer hjälpen att fungera. Du fick mig att sträcka ut min hand, och någon tog den. Han är min martin som du sa, och jag är beredd på att verkligen försöka denna gång. Men tack för att du ställde upp i programmet, annars hade det nog aldrig hänt att jag var ärlig mot honom, tack!

  10. Skriv din kommentar här! vad jag känner mig igen i allt detta..lilladjävulen på axeln är så svårt att släppa..har lidit 23 år av ätstörningar…jag kan hantera min störning i dag men den finns där mer eller mindre.Känslan att vara tjock eller slapp i kroppen finns konstant. Jag har faktiskt sökt hjälp och fått det flertal gånger men känner att det är så väldigt svårt att släppa tankarna helt…tankarna finns där…5kg smalare då blir jag “lyckligare”ändå…. är jag så hoppas vuxen att jag vet att det inte så. Tröttsamt när man inte kan njuta av livet helt fullt ut…bantningen finns överallt runt om en. Tyckte ditt program var helt underbar…satt och grinade som f…kände igen mig verkligen. Jag har hittat min Martin länge sedan ..han räddade mitt liv..men liten spöke finns kvar..kanske man måste leva med den?
    Önskar all lycka till dig/Minna
    PS…mahtava että suomi voitti 6-1 Hyvä suomi!!!

  11. Åh vad bra att du tar upp ortorexi! Det är så få som hört om ortorexi eftersom det så sällan talas om det utan mest om anorexi och bullemi. Min syster drabbades av ortorexi för 4 år sedan och har haft det jättekämpigt. Som storasyster var det väldigt jobbigt och frustrerande att se hur hon kämpade och led (har själv haft svårt med mat som tonåring, men klarade mig från att drabbas av någon helt utvecklad matstörning). Jag visste ju att det bara var hon som kunde vända det hela (med professionell hjälp så klart) , det jag kunde göra vara att finnas där och stötta. Att hon bodde i norra Sverige och jag i södra för tillfället gjorde inte det hela lättare. Hon hade dock turen att en kurator upptäckte hur det stod till och såg till att hon fick all del hjälp hon behövde (bland annat fick hon ta en paus i sina universitetsstudier och gå på dagterapi ett år). Idag mår hon bra, men det är lite som med alkoholism… det försvinner aldrig men man kan leva som nykter alkoholist… och hon lever som nykter ortorexist.
    Så tack igen, för att du tar upp detta. Jag är säker på att du hjälper många flickor (och pojkar) som är på väg åt fel håll och ger styrka till de som redan hamnat fel. Kram

  12. Tack, tack, tack för att du är så öppen och ärlig om detta. Jag hoppas verkligen att det ger ungdommar och även andra en bild av att alla kan drabbas och att det går att bli frisk. Tusen tack

Comments are now closed.